Jag har börjat den här bloggen för att försöka hitta hem till den jag egentligen är.
Behöver sätta ord på vad som pågår inom mig.
Det var en tid då jag var så stark och modig. Då jag var stark i anden och känslan. Då kunde jag också känna mina behov, och jag tog dem på allvar.
Sedan hände något. Livet bjöd på för mycket smärta. Smärta jag tillslut dukade under inför.
Inte trodde jag att det skulle hända mig. Eftersom att smärta inte skrämde mig förr. Men det finns en gräns för oss alla. Det förstår jag nu.
Precis som den här bloggen, är jag anonym bland människor. Jag döljer mig själv för andra och mig själv.
Av rädsla för att bli övergiven...igen.
Jag går liksom i en bubbla. Och håller mig från att bli berörd av någon eller något. Och det gör mig så ensam.
Så här vill jag inte ha det längre, men det är så svårt, så svårt, att sträcka ut en hand till de omkring mig.
Faktiskt så är omgivningen nöjd med den jag är idag. Den gamla jag var så besvärlig. Till och med farlig enligt vissa.
Det visste aldrig vart de hade mig. Men jag levde då. Jag grät av glädje, och av sorg. Jag blev arg när jag kände att nån gått över mina gränser. Och jag tog hand om mig.